We are Marshall

Så, nu har jag torkat tårarna tillräckligt för att försöka skriva en recension.
Jag är egentligen mycket återhållsam med att ge 5 stjärnor till filmer eftersom jag anser att en film ska vara ytterligt välgjord och få fram storyn på ett närapå exceptionellt sätt för att förtjäna det. Ändå finner jag mig nu nödd att ge bort en 5:a.

Synopsis:
Den 14 november 1970 störtade ett chartrat plan i West Virginia. Ombord fanns Marshall University's hela football-lag – förutom fyra hemmavarande skadade – samt tränare, fans och dignitärer från skolan.
Samtliga omkom.
We are Marshall handlar om hur en skola, ja en hel stad, reser sig – måste resa sig – ur en fruktansvärd tragedi för att om igen våga hoppas och tro på framtiden, symboliserat genom skapandet ett nytt football-lag, trots alla omständigheter. Kärnfiguren är Jack Lengyel, en nobody utan någon som helst koppling till skolan, men som själv söker och antar jobbet som huvudtränare, jobbet som ingen vill ha. Jobbet att skrapa ihop ett helt nytt lag. Jobbet att återupprätta tron på ett lag.
Jacks motto är, "Någon gång måste vara den första", och tack vare en obotlig optimism lyckas han med det näst intill hopplösa.

Omdöme:
Det är uppenbarligen omöjligt att skapa för många sportfilmer. Och inget land kan åstadkomma dem som USA, där sport är nästan lika heligt som religion. Man rycks med vare sig man vill eller inte.
Men i detta fall har jag inget emot att ryckas med. Och det upphaussade spelet är rättfärdigat, eftersom det blir en solklar, fungerande bild på smärtan, den inre kampen och tron på framtiden hos alla iblandade. Ofta byggs en story/film upp till ett tårframkallande klimax, men här fann jag mig böla gång efter annan, eftersom hela filmen är en enda lång smärtsam resa, med många olika incidenter och inblandade personer, med tillhörande livshistoria, längs vägen.
Eloge också till Matthew McConaughey, som med bravur spelar den ytterst excentriske och fascinerande Coach Jack.

Betyg: 5
Länk till trailer
Länk till artikel om olyckan